Jag kommer befinna mig i en helt ny stad, med bara ett fåtal personer som jag känner. Min tryggaste punkt kommer inte längre vara hemmet och familjen, utan det NYA hemmet och min pojkvän. Jag måste erkänna, att vissa dagar känner jag mig så himla peppad på att börja det nya livet; få nya vänner, lära känna en ny stad och bo tillsammans med mitt hjärta. Men andra dagar är jag bara jätterädd; för ensamhet, otrygghet och bråk. 

 

Men jag vet att jag är stark nu. Jämfört med för 1 år sedan då jag var nere på botten, totalt tagen av min depression. Idag är jag stark, både jämfört med då och jämfört med någonsin tidigare. Jag känner att jag har någon slags styrka i mig, lite jävlar-anama i mig. Jag ska försöka så mycket jag bara kan och orkar att lära känna staden, lära känna nya spännande människor och att hitta hem tillsammans med honom och hitta hem i vår gemensamma lägenhet. Som jag sagt till mina nära: Det känns som att jag kastar ut mig för en klippa, men som att bara det första steget ut är det läskiga för sedan landar jag ju tryggt hos honom. Exakt så känns det. Rädslan, steget ut är svårt: men tryggheten finns hos honom.

 

Har någon av er flyttat till en ny stad? Flyttat ihop med er pojkvän/flickvän? Eller kanske bor i Karlstad med omnejd? Vore så roligt att höra vad ni tänker och tycker. Mejla gärna mig på [email protected].