En torsdag i veckan
Hej bloggis! Vad jag saknat att sitta här framför min dator och knappra på tangenterna. Fungerar som någon slags terapi, något som gör alla små, enkla stunder fina och lagring som minnen av från flyktiga stunder. I förmiddags åkte D hem och nu känner jag mig mer ensam än någonsin. Hur så total närhet kan få saknanden av detsamma att värka något så enormt. Galet. Torsdagskvällen var så fin. Den spenderades tillsammans med fint gäng i Malmö. Jag förevigade stunderna så gott jag kunde. Nu ser vi efter!
Efter min föreläsning tog jag tåget direkt till Malmö och mötte upp gänget på Vigårda som ligger vid centralen. De har ju förövrigt världens smarrigaste hamburgare och mysigaste miljö. 
D var där! Han åkte i förväg till Malmö för att träffa sin vän och sedan kom jag efter så fort min föreläsning slutat. Jag var alldeles orolig i kroppen först; men när han satt där sköljdes jag liksom över av kärlek efter en stund. Plötsligt var allt enkelt igen.
Coola bästa Sasha anslöt några minuter efter mig! Roligaste posar:en också.
Vi delade på Vigårdas (också galet smarriga) sötpotatis-pommes med sås. Mina smaklökar kunde inte riktigt placera smaken på såssen, men åt örthållet. God som bara den var den i alla fall.
Christine var där! Min bästabästa vän. Vad skulle jag gjort ut henne? Vi är så lika på många plan; och så olika på andra. Gud vad jag lärt mig mycket av den tjejen. En distansvänskap med henne kommer innebära mycket saknad.
Sååååå fin miljö. Golvet, balkongen (till ovanvången där vi satt), stora fönster och julgirlang.
Anton var också där! Med mitt hjärta igen. Båda riktigt nöjda på deras miner att dömma.
Och så lilla jag, förståss. Gör mig inte så bra på bild. Men jag var riktigt nöjd.
Efter några timmar av snack, öl och skratt drog vi vidare till käraste Möllan. Det blev ännu billigare öl, Sveriges godaste falafel och häng i några timmar till. En så himla fin kväll. Jag tror att jag måste bli bättre på att göra något av mina dagar; ofta sitter jag bara hemma och tar det lugnt (för att jag är så bekväm med det), men så fort jag går utanför den bekvämlighets-zonen samlar jag på mig en massa nya minnen. Värt. Det får nog bli ett nyårslöfte! Även fast det är SÅ skönt att vara hemma, att ta mig ut och samla minnen. Det är trots allt dem jag ser tillbaka på om några år. Idag har jag pluggat som en liten plugghäst. Men men.
PUSSEN.
